lördag 22 oktober 2011

Förlossningen


Känsliga läsare varnas!!

Här kommer nu min förlossningshistoria. Den är aningen flummig eftersom jag inte var riktigt "med" under hela förlossningen, en del tider är tagna från A´s anteckningar och en del från pappren jag fick från sjukhuset efteråt. Det jag borde ha gjort: skrivit den tidigare, eftersom jag nu inte kan skriva så mycket om smärtan eftersom jag har "glömt" den redan. Ont gjorde det ju och jobbigt var det, men jag kan inte liksom lägga ord på det längre.

På fredagen var vi till sjukhuset för att göra ett ultraljud och en hinnsvepning. Allt var bra och hinnsvepningen gjorde lite ont men jag bet ihop. Det kanske kunde lägga igång förlossningen och senare visade det sig att det var precis vad det gjorde.

Under dagen hade jag lite mensvärk då och då, inget värre. På kvällen klockan 21 så började vi ta tid på värkarna för de började vara smärtsamma och komma rätt så regelbundet. A satt och skrev upp på en lista som han gjort. Använde jumppabollen, stod på alla fyra på golvet och försökte hitta olika ställningar som skulle lindra lite. Klockan 23.32 så gick slemproppen har A skrivit i min dagbok. Såg ut som en mördarsnigel!!!

2 på natten ringde A till förlossningen för att kolla när de tyckte att vi skulle komma in och fråga lite råd. Efter detta samtal tog jag en 1g Panadol, fortsatte att värma vetedynan och gick och satte mig i duschen. Under hela dagen fick jag även springa på toaletten och tömma mig riktigt ordentligt (återigen ett tecken på att det verkligen är förlossningen som startat).

Efter duschen så låg jag i sängen och varje gång jag fick en värk så föll jag ihop på golvet och försökte att yoga-andas det bästa jag kunde. Och hade lite ljud för mig, det skulle ju liksom lindra smärtan. Började må lite illa emellanåt och bad A att hämta ett ämbare, ifall om det skulle bli kräkkalas av det hela.

I detta skede så tyckte A att det var dags för oss att åka in. Så jag började försöka få på mig kläder och göra mig i ordning. A hämtade bilden och värmde sätet till max. Vetedynan var maxvärmd den också och så hoppade vi i bilen med dynor, filtar och ämbaren. (varför jag hade med dynor och filtar vet jag inte, det verkade liksom logiskt just då :)

A förklarade hur fin pläkä det rådde på sjön medan vi körde över Brändöbron. Jag var inte så intresserad av varken pläkä eller vilken färg Vasa Elektriskas konstverk hade i det skedet :)

Då vi kom fram till sjukhuset var jag såå glad över att klockan bara var 6 på morgonen och det inte var folk någonstans. Vi ringde på och fick komma in. Fick en värk i hissen och kunde knappt komma ur hissen. Barnmorskan som tog emot oss konstaterade att vi nog nog kommit till rätt plats/ eller var det i rättan tid...hade så ont i detta skede så jag inte kommer ihåg.


Jag fick ligga ner en stund, de kollade att jag var öppen redan 4 cm!!! (Jag hade alltid trott att jag kommer att komma in med värsta ont och så säger de, en cm: åk hem, så jag var både lättad och förvånad) Hade massor med sammandragningar som kom ofta. Bara att ta med picket och packet och gå till förlossningssal nummer 3. Fick byta kläder, A värmde vetedynan igen och jag försökte sitta på en pilatesboll igen men det gick inte, det gjorde alltför ont.

Snart blev jag frågad om jag är intresserad av lustgas och det må ni tro att jag var i det här skedet. Det svåra var det att mina värkar inte meddelar innan de kommer utan de steg som ett höghus direkt på skärmen så jag hann inte börja andas innan för att ta bort den värsta smärtan. Så i något skede så andeades jag lite gas då och då, ifall om värken skulle komma snart. Bara ifall om...

För övrigt så tyckte jag om lustgasen, den tog bort lite av smärtan och gav mig annat att koncentrera mig på.


Efter ett tag blev det dock klart att jag inte öppnade mig så värst mycket och jag sa att nu är det epiduraldags. De beställde anestesiläkaren och jag fortsatte med lustgasen. I något skede drog jag för mycket, började må dåligt och spydde som en liten gris. (Ni som känner mig vet ju att jag har lite av en kräkfobi så detta var ju inte så kul) Efter detta blev jag försiktigare med lustgasen, andades bara lite då och då, sen utanför masken en stund, sen masken mot ansiktet igen.

Sen skulle de ha en kanyl i handen på mig. Något som jag avskyr såå mycket. De prickade rätt andra gången. Hade skrivit i "förlossningsbrevet" att ingen studerande får lägga denna så vår underbara barnmorske studerande Annika fick snällt stå bredvid och titta på medan den äldre stack mig.
Sen dröjde det inte länge innan anestesiläkaren kom och började fixa för epiduralen. Var inte det minsta nervös i detta skede för epiduralen och nålen i ryggen kändes men jag andades lustgas samtidigt så jag uppfattade det inte som något obehagligt. Tyckte att kanylen i handen var värre. Han stack rätt genast och verkan kom ganska snabbt. Fick epidural klockan 10.03.




Efter epiduralen tog de hål på hinnorna (klockan 10.36), satt en elektod på babyns huvud och dropp (klockan 11.15) åt mig för att värkarna skulle komma tätare. Sen så ville de att jag skulle vara på alla fyra så mycket som möjligt så jag låg framåtlutad och ibland lutade jag mot sängkanten som senare lyftes upp.


Kände i detta skede att det tynger på där bak men alla bara sa att jag inte får krysta ännu. Föklarade att jag inte krystar utan jag bara tynger på lite eftersom det hjälper, om jag försökte hålla emot så gjorde det ännu mera ont. Fick en påfyllning av epiduralen (klockan 12.57) eftersom jag till sist var tvungen att ta till lustgasen igen då epiduralen verkan började sina. Hade bara öppnat mig till ca 7 cm i detta skede så påfyllning var det ända rätta.

Fortsatte med att stå på alla fyra i sängen och kände hur det tyngde på där bak heela tiden. Hade så ont nästan hela tiden att jag inte längre visste/tänkte på varför jag var där utan jag tog en värk i taget. Kommer inte ens ihåg var jag eventuellt tänkte där emellan. Tiden gick så fort. Ibland hörde jag då någon kom in och frågade: Vill pappa äta mammas mat? Så A åt min mat, jag var inte intresserad av varken mat eller dryck. Jag vet inte ens vad han ätit för nåt.

Vi hann med 3 skiftesbyten av personal. Kommer inte riktigt ihåg de som var där i mitten, men Annika var det enda som var med från början till slut och det var så skönt att det fanns en person som var där med oss nästan hela tiden.

Nya barnmorskan Lisbeth kommer på jobb och nu har jag igen börjat med lustgas vilket betyder att epiduralen håller på att gå ur. Hon lägger mig på rygg för att känna efter hur mycket jag är öppen och säger glatt att här är ju huvudet. Hur vill du krysta frågar hon? Jag är helt i min egen värld och börjar fundera över att krysta, det kom så plötsligt att jag skulle gjort vad hon än skulle ha sagt åt mig. Svamlar ur mig: visst är det i det här skedet som folk inte vill vara med längre?? Får ett jakande svar och Lisbeth säger att hon tror att det skulle passa mig om jag ligger på sidan och håller i mitt högra ben med ena handen och A hjälper till med andra benet.

Sagt och gjort jag börjar krysta. Först med ljud varpå jag blir tillsagt att inte skrika. Hålla andan, tynga ut! Tre gånger per värk. Inte lätt kan jag säga. Jag håller i mitt högra ben med högra handen, vänster hand är framför munnen och liksom tynger på den, som en påminnelse om att inte skrika och på grund av att kanylen sitter där. Ögonen är stänga och jag vägrar att öppna dem. Ta bort handen från munnen säger någon, nej ropar jag. Öppna ögonen säger en annan, nej ropar jag tillbaka.

Jag tar luft då värken sätter igång och pressar så mycket jag kan, tar mera luft och pressar en gång till. Men någon tredje gång går helt enkelt inte. Två gånger per värk är helt nog för mig.
De vill att jag skall ha upp ögonen så att de skall kunna följa med att jag är vid medvetandet, men i något skede ger de upp för jag svarar på det som de frågar av mig och är väl tydligen vid medvetandet.

Lite flummigt är det ju dock emellanåt. I något skede lägger de mig i halv sittande ställning, jag känner att de klipper (de hade ju givetvis bedövat före men det har jag ingen aning om), ropar att jag är duktig, att jag skall tynga på och i något skede hör jag någon ropa att barnet måste komma ut NU!

Sen tar det inte länge innan jag vet att nu är huvudet ute. En stund till väntar vi och sen skall jag ta i ännu en gång och då känner jag hur det "slurpar till" och så vet jag att nu är bebisen äntligen ute. Frågar i detta skede, tror jag, att får jag sluta krysta nu? Ja, det får jag!!!

Börjar gråta av lycka över att det är över. A börjar gråta bredvid mig och så hör jag då någon av barnmorskorna säger att det är en flicka. Hör att A upprepar det. Gråter av lättnad och av lycka och av förvåning (vadå flicka liksom :) och av alla känslorna som väller över en. Och jag kände faktiskt att jag älskade denna lilla varelse fast jag inte ens sett henne utan bara hörde henne skrika!



Bebisen bajsade på väg ut och navelstrången var ganska så kort så A fick gå och klippa innan jag fick upp henne på bröstet. Hon skrek och var arg som ett bi. Visade sitt temperament genast ;)

Där låg vi och bekantade oss med varandra och ammade lite och förundrades över detta lilla under som vi ÄNTLIGEN fått.



Moderkakan, ja den skall ju också ut. Krysta sa de. Men det gick helt enkelt inte, jag kunde inte krysta mer. Fast hur jag försökte så fungerade inga muskler längre. Jag kämpade och kämpade, de tyngde på magen och jag försökte. Efter ca 25 minuter så kom den ut med hjälp av att någon drog i navelsträngen, jag försökte tynga och de tyngde på min mage.

Sen var det dags att sy lite, ungefär 10 stygn var det frågan om, de syddes och jag sög in lustgas för kung och fosterland. Sen då det var över så kommer den andra barnmorskan in och kollar och konstaterar att på tre ställen skall det sys om. WHAT??? Vaddå sy om? Så hon sprättar upp en del och syr om det. Litet antiklimax där på slutet måste jag säga. Det är inte roligt med att sys där nere och sen skall det ännu göras två gånger!!!



I något skede var dock även detta skede över och jag skulle gå i duschen. Satte mig upp, försökte stiga upp, kände hur det snurrade till i huvudet och sa att det aldrig kommer att gå. Fick lägga mig ner igen, de beställde någon från labben som skulle komma och ta blodprov på mig och jag fick dropp. Var helt enkelt slutkörd. Jag hade varit vaken i nästan 40h och just fött barn utan att varken äta eller dricka!  Så de tvättade mig i sängen. Men det var inte så farligt, jag hade inte svettats så mycket och kände att jag klarar mig utan att duscha just då.



Blodprovet togs och visade 103 vilket ju är lite lågt. Så hela första natten så bad jag om hjälp med att gå till toaletten, kunde inte byta blöjor eller nåt så jag fick mycket hjälp. Sen på morgonen så mådde jag redan bättre och bara jag åt ordentligt så var det ingen fara. Och på BB fanns det verkligen mat och dryck så det räckte. Som att vara på hotell!
Och personalen var underbar på både förlossningen och BB. Har svårt att förstå att någon inte kommer överrens med någon under t.ex. förlossningen. Jag var så i min egen värld att jag inte ens skulle ha fattat om någon skulle varit spydig eller otrevlig.



Och så här ser slutresultatet ut...väl värt mödan!




12 kommentarer:

Kaija sa...

***niisk*** :) ihan kaikkia sanoja en ymmärtänyt, mutta luulisin, että tärkeimmän. Olet rautaa rakas ystävä <3

Anonym sa...

Hittade din blogg av en slump. Stort Grattis till er!!!
Har tänkt på er många gånger. En sån vacker liten tös ni fått:)

Hälsningar Anna (som tidigare jobbade på Gerby mödrarådgivning)

Emma sa...

*snörvel* Pjular som en gris! Domdär känslorna ja..! <3 Än en gång, bra jobbat sis! :D Får flashbacks från den egna kraftansträngningen, "pysy mukana, pidä silmät auki, hei emma, kuuleksä?" sedan fösvann alla ljud o ja hörd bara ett surr. Svimma både när di sku ha elektroden på Klimpens hovo o när di börja kråta me epiduralen! :D Vi e no så nå ti dukti vi kvinnfolk! ;)

Linda (kusinen) sa...

Åhhh.....Tack för en underbar förlossningsberättelse! Håller med Emma! Vi kvinnor är fantastiska! Jag kände det efter Leah...tänk att jag klarade av detta. Och tänk vad många kvinnor i världen som också gjort samma sak :-)
Jösses vilka starka varelser VI är!

Grattis till lillan! Hon är helt underbar! Och jag bara älskar kortet på er tillsammans, alla tre. Det är så vackert!

Kram på er!

Unknown sa...

Kaija: mä voin kertoa sen sulle livenä, sitten kun nähdään livenä!!Tai sit voit käyttää googlen kääntäjää ;)

Anna: Oh, vad kul att du hittade hit!! Vi har också tänkt mycket på dig. Hoppas du har det bra!!! Det var så synd att du slutade, vi gillade att gå hos dig!

Emma och Linda: Ja, man kan knappt så här efteråt fatta att man klarat av allt det där! Och utan att få panik-hyperventilation-ångest-jag-tror-jag-dör-känslor...eller så kanske man fick dem, men inte kommer ihåg längre =)
Och nu har hon varit här i två veckor och en dag och ibland känns det som om hon alltid funnits hos oss...

Marika sa...

Vad intressant att få läsa hur det faktiskt är! Lite tårar i ögonen fick man ju... Stort grattis ännu en gång!

Unknown sa...

Marika: Tack så mycket! Jag tyckte det var skönt att veta efteråt att det inte är så GRYMT hemskt som de flesta säger att det är. Jobbigt är det men värt mödan, alla gånger :)

Kaija sa...

Haha, nyt itkin ja nauroin, kun laitoin ton Googlekääntäjän. Ymmärsin kyllä ONNEKSI paremmin kuin se. Mutta se puuttuva sana oli istukka...ei sitä oo mun ruotsin tunneilla käyty ;) Mutta osasin sen päätellä, onneksi. Kuva teistä perheenä on muuten aivan ihana(on ne muutkin) mutta siitä näkyy se voimakkain tunne, jota ei ole koskaan vielä tuntenut aiemmin <3

Unknown sa...

Kaija: Se kääntäjä on yleensä aika hassu. Opit uuden sanan nyt sitten =)Ei varmaan kuulu ihan siihen sanastoon mitä ne käy koulussa läpi ;)

Se kuva on munkin mielstä hyvä ja ihan itse me se otettiin. Me kun ollaan eksperttejä ottamaan itsestämme kuvia =)

muminmamman sa...

Tack för en utförlig berättelse!!! Jag rös mellan varven när jag läste och fällde en glädjetår till slut! Jätteduktigt jobbat!

Unknown sa...

muminmamman: försökte berätta så detaljerat som möjligt. (för man lär ju inte komma ihåg så mycket om ett par år ;) DU är duktig som gjort allt det där två gånger och skall göra det en gång till. <3

Eva sa...

Duktigt jobbat!