Vill ha -begäret (varning för fluminlägg)

Läste ett inlägg på Kalastajan vaimos blogg och ett på Karkkipäiväs blogg. Om ekonomi. Pengar. Att spendera pengar. Vad man spenderar sina pengar på. Vad man har råd med. Om man är fattig eller rik. 

Det är ju väldigt tabubelagt det där med pengar. Hur mycket man tjänar och vad man lägger sina pengar på.  Många med "stora" bloggar får ofta frågan hur de har råd att köpa allting de visar upp på bloggen och får som svar att det skall ni skita i. 

Och sanningen är ju att bloggar, speciellt då man läser väldigt många sådana (som jag gör) gör att ens VILL HA och MÅSTE FÅ begär växer. 

Sanningen är ju följande. Jag skulle nog inte kommit i kontakt med Odd Molly om det inte vore för olika bloggar. Jag skulle nog aldrig suktat efter en Mulberry om det inte vore för bloggar. Mitt hem skulle kanske se annorlunda ut om jag inte läste så mycket bloggar.

Man får så väldigt mycket intryck och inspiration från olika bloggar och om man som jag läser mammabloggar, inredningsbloggar, odd mollybloggar, matbloggar, modebloggar och nagelbloggar så vill man ju ha lite av varje. Man vill också köpa fina märkesbarnkläder, en fin dyr lampa, den senaste (och dyraste) odd molly koftan, laga den godaste maten med de dyraste ingredienserna, köpa den hetaste Ewa i Wallan och så vill man ha ALLA nya vårfärger ur OPI´s kollektion. Man börjar rent av tro att man BEHÖVER alla de där sakerna.

Det man glömmer där i det hela är ju att hon som köper alla de där 30 nagellacken för flera hundra euro INTE köper 5 nya odd mollyn och ett par 200 euros jeans utan hon kanske lever på gröt resten av månaden. Och hon som köper en odd molly kofta och lagar god (läs dyr) mat varje dag inte lägger ner pengar alls på inredning. Men eftersom man läser alla de här efter varandra så börjar man ett tu tre tro att ALLA andra har råd att köpa ALLTING. Man tappar greppet om hur det egentligen ligger till.

Men det finns positiva sidor också. Man får ta del av andras liv. Man hänger med i svängarna. Man får info om nya saker, känns lite som en dagstidning emellanåt. Man får se på underbart fina bilder. Man får inspiration. Man får nya recept. Man lär sig nya saker. Man kanske hittar något som är smartare och billigare än något annat som man kanske hade tänkt köpa.

Sen har jag också lärt mig att satsa på kvalitetskläder istället för att köpa massvis av plagg som ser urtvättade ut efter två tvättar. Bättre att köpa ett dyrt hållbart plagg än 5 billiga.
För mig var det här svårt i början, att satsa på kvalitet. Såg bara hur dyrt det var och hur mycket annat man skulle få för pengarna istället. Just nu håller jag på och avvänja mig från det tankesättet. Jag behöver inte 40 par skor. Jag behöver inte t-shirtar i alla olika färger. Klart att det är roligt att köpa någonting nytt ibland och det tycker jag man måste unna sig men att köpa saker om man inte har råd med det och skuldbelägga sig för att köpa kläder som ändå bara lämnar i skåpet, för så går det om man bara handlar hem en massa saker. När skall man hinna använda allt det där?

Så har jag ofta känslan att man skulle bli så jätteglad om man fick någonting, någon viss sak och sen när man köpt den så kanske det inte alls känns WOW nu har jag fått den där. Jag blir nog mera glad åt reafynd som man göra "i misstag" som sen i längden visar sig vara t.ex. ett superbra plagg som håller i åratal. Det ger mig wowkänsla. Men ändå så VILL MAN JU HA en massa fina saker man ser i alla bloggar.


Vi har i början av detta år, som jag säkert redan nämnt, börjat skriva upp ALLT som vi köper. Vi vill se vart våra pengar går, om vi lämnar på + eller - olika månader och vad det är som slukar mest pengar. Eftersom jag bestämt mig för att lämna hemma med Rimma så är detta nödvändigt.
Och eftersom vi börjat göra detta så har man själv börjat fokusera på vad man köper och försöker göra av med så lite som möjligt.
I januari så hade det gått ENORMA mängder i matkostnader och vi funderade på varför. Sen införde vi det som vi har brukat göra men emellanåt glömmer bort, matlista och köplista. Vi skriver färdigt vad vi skall äta på en lapp, gör köplistan till butiken på basen av denna och voila´vi halverade våra matutgifter.

Att vara fattig eller rik? Väldigt få av oss är i längden fattiga. Om man har mat på bordet, kläder att ha på sig och någonstans att bo så då tycker jag inte att man är fattig. Läste idag på Pohjalainen att det kommer ett program om fattigdom som går i "arv". Det kändes lite som om: mina föräldrar är fattiga och lever på socialbidrag, då kommer jag också att bli fattig och leva på socialbidrag. Nu är det ju nästan så att jag måste se det där programmet. Jag anser att om man kommer från fattiga förhållanden så kanske man skulle vilja göra någonting åt det då man själv blir vuxen. Utbilda sig till exempel. Välja en sådan bransch som det finns jobb inom. Om det inte finns, utbilda sig vidare. Klart att det kostar att utbilda sig men till det finns ju studiebidrag. Men nu skall jag inte uttala mig mer eftersom jag inte sett det där programmet.

Petralikt så blev detta ett fluminlägg som tappade röda tråden redan från början, men…ni fattar vad jag menar?! 

Vad jag sen skall göra åt detta VILL ha MÅSTE få begär vet jag inte. Som tur så shoppar jag ju bara om jag vet att jag kommer att få pengar eller har pengar. Om VISA kortet används så betalas det tillbaka nästa månad, i sin helhet. Inga delbetalningar här inte.
Får göra listor på vad jag behöver och vad jag inte behöver.

Och sen en sak, jag skulle vilja prova att bo i något av de fina husen som någon bloggare bor i. Jag skulle vilja bo en månad och se om det faktiskt är så fint, hemtrevligt och mysigt som det tycks vara. Så rent, snyggt och ordnat. Har ofta en känsla att bilderna som läggs ut på bloggarna är en softad, photoshoppad och tillgjord version av sanningen.