Ballongflyget

Ni skulle bara veta hur LÄTTADE vi var när denna bild togs!!! Före detta var vi allt annat än lättade.

Vägen från hotellet till Saltsjöbaden och uppners samlingsplats skulle enligt gps:en ta 20 minuter så vi startade en timme på förhand. FEL! Vi borde ha startat 2 timmar på förhand. Kjell kom och förde oss och min kära (SUPERDUKTIGA) Mamma lämnade på hotellet med barnen. 

 Vi hann inte långt innan vi satt fast i första trafikstockningen. Satt länge och väl innan vi bestämde oss för att försöka ta en annan väg via city. Vi vände om och for en annan väg. Minuterna gick… Då klockan var typ 17.30-17.40 så började paniken smyga sig på på riktigt och vi började tänka tanken att vi kanske inte hinner.

Jag försökte ringa till uppners huvudkontor som skulle vara öppet till 18. Satt i telefonkö i ca 15 min och inget svar. Kjell och A satt där framme och sökte på nätet efter något ställe jag skulle försöka ringa till. Vi ville ju förklara åt någon att vi är på väg och att inte ge bort våra platser. (det kan alltså finnas människor på stand by som bara väntar ifall de ryms med)

Kjell hittade någon nummer som jag ringde till. En förundrad kille stammar fram att han brukar fixa uppners bilar, om själva ballongflyget vet han inget. Fick en nummer av honom. Provade ringa, gick ej att nås. 

I det här skedet så börjar det gå upp för oss att det inte blir något ballongflyg för oss. Klockan blev 18.00 och där satt vi, mitt i Stockholm. Då kom det nog ganska många svärord från samtliga. En minut över 18 då jag försökte ringa så hade de redan slagit på telefonsvararen hos uppner.

Jaha?! Kjell hittade ännu en nummer som jag ringde till. En tjej svarade som sa att hon inte längre jobbar åt uppner men var ändå vänlig och frågade vad saken gällde. Jag förklarade att vi desperata satt i bilen på väg till Saltsjöbaden. Hon sa att man måste vara på plats på utsatt tid. Men att vi ändå kan försöka ta oss ut, man vet ju aldrig. Tackade och gav upp hoppet. 

Jaha, inget ballongflyg för oss då. Vi bestämde oss dock för att åka iväg och om vi har tur så möter vi dem på vägen och kan förlja efter dem dit varifrån ballongen skall starta och så kan vi där försöka. Men jag gav upp, helt och hållet.

Snart började vi komma oss lite fram i kön och sen i något skede så kom vi ut på den vägen vi skulle och Kjell körde så det susade.

Vi kommer fram, de är KVAR!!! Jag hoppar ut ur bilen och ser att piloterna står och funderar på vart vi skall åka och frågar om vi ännu hinner med. De ser på oss som om vi vore från Mars, visar neråt och säger att ni får gå dit ner och prata det de andra. Jag nästan springer ner till de övriga i personalen och nästan skriker att nog hinner vi väl med?!!! Finns våra platser kvar??? De ser också på mig som om jag vore från Mars och säger: jaa…..vi saknar två…Petra? JAAAA det är jag. Id ville de se och biljetten, sen gav de en mini info om ballongflyget. Sen hoppade vi i bilarna och jag skakade som ett asplöv. Är vi med?

I det skedet är det nog ganska otroligt att fatta att vi faktiskt var på väg. Jag hade ju gett upp hoppet utanför Grand Hotel jag. 

Så vi satt i bilen och jag tog det där fotot på A. LÄTTAD!!!

Sådana här bilar åkte vi i. 

Jag…LYCKLIG över att vara så här långt.

Ut med korgen. Vår korg rymde 21 personer.

Alla hjälps åt för att få upp ballongen.

Den är STOR!!!

Här börjar vår ballong ta form.

Här går vi mot ballongen, nu är det nära!

Hot!

Kjell är och vinkar av oss.

Här är det riktigt nära!!!

Där for första ballongen och sen var det vår tur.

Vips for vi iväg...

Och det kändes verkligen som om marken lämnade oss. Hade läst att det kan göra det. Höjdrädda jag blev inte rädd en enda gång under hela färden. (förutom då vi skulle landa men det hade inte med höjden att göra)

Här åker vi iväg (Kjell har tagit bilden)

Fort gick det också...

Vackert.

Jag menar kolla in det här!

Där ser man piloten och två andra ballonger.

Självfotat, det hör ju till hos oss!

Obligatoriskt: Kan ni ta en bild på oss?!

Det här gillade jag, att kunna se ner på folks innergårdar och se hur de bor uppifrån. Sen var det ju roligt att vinka åt folk och känna sig som en kändis.

Uppners bilar och Kjell. Här försökte vi landa men det gick inte. Innan vi var ner på marken hann det nog bli allt spännande. Provade landa några gånger och sen till sist så var vi tvungna att åka igenom/på ett träd för att kunna landa var vi ville. Detta var på ett fält med en massa diken och pissmyror och alla myggor som finns i hela Sverige. 

Det dunsade till några gånger och jag slog i ryggen lite. Sen fick vi börja analysera var vi var och hur vi skulle få korgen flyttad så nära vägen som möjligt för att få den i bilen. (Den väger ju ändå 1000kg)

I deta här skedet så började jag ju vara orolig för hur min Mamma klarar sig med barnen på hotellrummet. En som river ner allt och en som vägrar äta ur flaskan… 

Vi drog och kämpade, flyttade korgen lite framåt, över diken och pissmyrstackar.

Mitt i diket

En till ballong kom och landade i närheten. 

Efter detta tog vi ner ballongen och började rulla ihop den. Vi hjälpte till en stund men sen så gick vi och sa att vi helt enkelt måste åka iväg eftersom jag kände att jag måste till Astor och ge honom mat. Så vi fick våra diplom och bestämde oss för att skippa champagnedopet och picknicken. Som tur så hade vi Kjell med som kunde köra oss till hotellet direkt. Annars skulle det tagit ytterligare ca 2 timmar innan vi skulle varit på hotellrummet. 

Häftigt och verkligen något ni skall testa om ni någon gång har möjlighet. 

TACK till alla som vi fick denna underbara present av och till Mamma och Kjell som var med och gjorde det möjligt för oss att åka. 

Och från och med nu så kan ni titulera oss som Hertig och Hertiginna af Älvsnäs.