För någon dag sen så tänkte jag nog att det är SÅÅ härligt med vår och nu kan man börja vara mer ute och kände mig riktigt uppåt.
I går blev barnen sjuka, igen. Feber har de båda och jag började tro att de nog inte har blivit friska från sina öroninflammationer.
Klockan 07.58 började jag ringa till hälsovårdsstationen. Ungefär 20-25 över fick jag svar. Nej, klart inte de hade några akuttider kvar. HVC på smedsbyvägen som gäller. Så jag packade ungarna i bilen och körde dit.
6 personer före oss. Vi är ute på en timme hann jag tänka. Efter ca 1-1,5h så kom min mamma (SOM TUR) och höll oss sällskap. Då vi väntat i TRE timmar så gick jag och frågade om de kunde beräkna hur länge det skulle ta ännu. En före er i kön sa han i luckan. Så då de ropat in en så satt vi ju och väntade på att det skulle bli vår tur. Men det blev det inte…4-5 skulle ännu in innan det blev vår tur. Så sist och slutligen så tog det 4,5h.
Astor hade fortfarande öroninflammation så han fick ny kur. Rimma hade nästan 39 graders feber men som tur var crp helt ok. Så för hennes del är det värkmedicin som gäller.
Jag har så duktiga barn som klarade av 4,5 h med mycket lite gnäll trots att de var sjuka. Rimma blev pickad i fingret och började inte gråta förrän de skulle "suga upp blodet" och lägga in det i maskinen. Men sen fick hon två "mikkamakken" och efter det var allt ok igen. Båda sov medan vi var där och de åt bara en halv banan och två kex var och orkade ändå fint. Så jag kan vara mycket stolt!
2 kommentarer:
Nej men usch vilken otur! :(
Ja våren är här men nu ska det bli lite kallare igen, inte minus som tur men iaf. Hoppas ni får vara friska resten av våren sen! Jätteduktiga barn ni har å vilken toppen mormor!
Ja vi hade verkligen otur, både med att få vänta och att de blev sjuka igen.
Det är så härligt när solen skiner, man tänker på allt det härliga man kan göra på sommaren. Den är ju så tusans kort!
Barnen skötte sig exemplariskt om man tänker på hus sjuka de sen var. Jag trodde ju inte att de hade någon feber men Rimma hade ju jättehög då läkaren mätte. Tur att min mamma var med, utan henne vet jag inte hur det skulle ha gått.
Skicka en kommentar