Ambulanstur vol 2.

På min födelsedag ordnade Astor en riktig överraskning åt mig. Natten mellan fre-lö ( ca 05:30-tiden) fick han ett krampanfall. Han låg bredvid mig och jag vaknade till av att han skrek till en gång. Ett riktigt grymt skrik och jag hann tänka: oj nej, nattskräck för Astor också! Sen började han krampa! Och ljudet som kom medan han gjorde detta var så hemskt. Jag trodde att han höll på att dö. Skrek åt A att han skall ringa en ambulans (tacka högre makter att han var hemma just denna dag!!!) Vände honom på sidan så att allt skulle komma ut ur munnen och A ringde ambulans. Hur länge detta höll på så vet vi inte riktigt. Man tappar liksom tidsuppfattningen då man tror att ens barn håller på att dö. 

Då krampen/anfallet tog slut avslutade A samtalet till 112 och vi väntade på ambulansen. Astor tittade runt sig lite och somnade om. Rimma vaknade och vi fick förklara för henne att snart kommer det en ambulans hit för Astor är lite sjuk. Då ambulanspersonalen kom var Astor i djup sömn och vi försökte väcka honom och de undersökte. De sa att han var varm och har feber men jag sa direkt att det har han inte. 36.0 grader i örat så en feberkramp var det inte tal om. 

Jag började packa ihop saker och klä på mig. Och vi hoppade i ambulansen och for iväg till akuten. 

Här är vi i ambulansen. Astor har just fått en nalle och han som man kan se är totalt färglös och borta. I ambulansen började han också spy. 

På akuten frågade han om ambulanskillarna har farit. Ja sa jag, sen somnade han. Han bara svarade ja och nej och med mycket korta meningar före det. 

Samma rum som senast då vi var inne med Rimma (i samband med hennes penicillinallergi). 

Han undersöktes, spydde igen, det togs blodprov (han bara sov) och vi blev flyttade till barnavdelningen. 

Astor bara sov och sov och sov. Klockan 11 så kom sköterskan och sa att nu måste han vakna så att inte hans blodsocker blir för lågt. Så vi började väcka honom. 

Han vaknade och frågade: Va gör ja här? Sen sa han direkt efter: Oj, vatten! Och pekade ut mot havet. Sen började han äta och var precis som han alltid varit. 

De följande tre dagarna var vi på barnavdelningen. Det blev mycket titta på fiskarna och dvd-filmer. 

Pappa och Carina var in med en hamburgare åt mig. 

Pingu. 

Astor åt och åt. 

Lekte och hoppade från sängen till den andra sängen, upp på fönsterbrädan och ner på sängen. 

Åt...

Såg på film.

Och mera film.

På måndag morgon vaknade vi klockan 04.00 och skulle vara vakna till 10.30 då vi skulle på EEG. 

Det var en vacker himmel just den dagen. 

EEG gick bra. Astor somnade nästan före sköterskan hann påbörja undersökningen. Han var helt slut. Sen sov han ca 45 min och sen skulle han väckas. Det var inte lätt kan jag säga. Vi höll på länge för att få upp honom. Sen skulle han ännu ligga under blinkande lampor och sen fick han välja en ödla och så fick vi gå tillbaka till rummet. Där åt han och sen sov han hur länge som helst. 

15-tiden kom läkaren in och gick igenom händelserna och berättade att under EEG undersökningen hade de märkt en liten avvikelse (någon sekund). Någon diagnos fick han inte och inte heller någon medicinering. Stesolid mot kramp fick vi ifall det skulle hända igen. MRI undersökning om ca en månad för att kolla att allt är ok. 

Så nu lever man lite on the edge hela tiden. Kommer det att hända igen? När gör det det i så fall? Vågar vi låta honom sova ensam? Har han haft många anfall nattetid som vi inte vet om? Osv, osv, osv...

Här kan man läsa om Rimmas ambulanstur som var i januari i år. Så nu vill jag inte åka ambulans någon fler gång med mina barn. Nu vill vi inte ha några fler konstigheter. Nu räcker det. Jag hoppas innerligt att vi aldrig behöver vara med om det där igen.