onsdag 21 januari 2015

Ambulanstur

 Rimma fick ju antibiotikakur för en vecka sen mot öroninflammation. I dag på dagen märkte vi att Rimma hade fullt med små prickar (som små myggbett) på hela kroppen. Jaha, vattkoppor tänkte vi. Men sen reagerade jag på att på vissa områden så var det stora röda fläckar och på handen var det ett område som var uppsvällt. 
Googlade och på basen av det ringde jag till hvc och fick rådet att komma och visa. För att utesluta att det inte var en allergisk reaktion på antibiotikan. 

Så jag och Rimma hoppade i bilen och for till hvc. Väntade en stund, ritade lite och sen var det vår tur. Pratade först en stund med sjuksköterskan och sen tittade hon och konstaterade att vi nog kan visa upp det åt en läkare för det såg nog ut som en allergisk reaktion. Hennes knän och armbågar var alldeles varma och uppsvällda. Infektionsvärdena var ok, lite stegring hade hon. Annars ok. Så vi fick läkartid efter några timmar och vi gick ut ur rummet.

Började klä på Rimma som ganska snabbt började gnälla att hon inte orkar stå. Fick på henne halaren, halsskyddet och mössan och då började hon gnälla i min famn att hon har ont i magen, det gick snabbt över till gråt och hon låg och kastade sig i min famn. Sköterskan kom ut och sa någonting (kommer inte ihåg vad, något som hade att göra med själva läkarbesök senare på dan tror jag), gick in tillbaka i rummet. Efter en liten stund så började jag se på Rimma att nu är inte allt bra. Jag började tala med henne: Rimma, vad är det? Rimma, titta på mig!! Hennes ögon började gå fast, hon blev alldeles grönblek och konstig. Sköterskan hörde vad som hände och kom ut tillbaka. Tittade på Rimma och sa fort att kom tillbaka in i rummet. Vi la ner Rimma på en säng och hon sprang iväg och hämtade en läkare. Vid det här laget var Rimma alldeles blek. Så att alla hennes blodådror syntes i pannan. Det såg ut som om någon ritat med blå tuschpenna i hennes panna. Jag sa i panik: Titta på hennes panna, titta! Får jag låta henne somna? Nej, fick jag till svar. Läkaren började undersöka henne och sköterskan hämtade allergimedicin. Jag höll Rimma vaken genom att försöka prata med henne. Hon blev lite arg då läkaren försökte undersöka henne och viftade och skrek. 

Med lite tvång fick vi i henne medicinen. Ganska snabbt började hon bli piggare. Undersökningarna fortsatte men hennes färg var ännu dålig och alla områden som tidigare varit alldeles röda var vita och uppsvullna. Ena örat blev lika rött som hennes klänning efter en stund. Läkaren bestämde att vi skulle ta ambulans in till sjukhuset och barnpoli. Jag gav bilnyckeln tillsköterskan och ringde A och sa att vi måste till sjukhuset nu och han får komma och hämta bilen därifrån. 

Vi väntade en god stund på ambulansen och jag hann berätta för henne att vi skulle åka ambulans. Hon ville inte men sen då vi hoppade i så sa hon inget. Hon satt i min famn hela färden och var rätt så pigg. Då vi kom fram till sjukhuset så var hon helst som vanligt. Som man kan se på bilden här under så var det en glad och sprallig tjej som blev undersökt på sjukhuset. Så pass att jag knappt fick tala med läkaren för hon ville att jag skulle hjälpa henne med pusslet. Jag skulle ta en och sen var det hennes tur. =)


"Mamma, sluta ta bilder och kom och ta en pusselbit"!


Det togs ännu blodsocker, blodtryck och "happisaturaatio" (det togs förstås många gånger). Och så konstaterades det att allt är ok. Troligen så har hon reagerat på antibiotikan och Amorion kommer vi inte att använda hädanefter. Rimmas pappa är ju också allergisk mot penicillin så nu får vi vara försiktig även med Astor. Jag har redan en gång varit och visat upp honom med konstiga eksem i samband med penicillinkur i somras och då fick vi som svar att det nog inte var det som orsakade det. Men nu kommer vi nog att vara mycket noggranna med sånt här i framtiden. 

Vi klarade oss med blotta förskräckelsen den här gången, som tur. Men shit vad jag blev skraj!!! Tur i oturen så var vi ju på rätt ställe. 
Superduktiga sjuksköterskor, läkare och ambulanskillar har vi mött i dag. Rimma var så otroligt duktig och lät alla göra allt som skulle göras (med lite tjat förstås ;) Grät knappt något och på sjukhuset så skrattade hon redan då läkaren undersökte magen. Och det bästa av allt enligt Rimma. Hon fick en röd spatel av läkaren. Den är med henne i sängen nu...hon skulle sova med den ;)

5 kommentarer:

Caziina sa...

Usch vad otäckt! Men skönt att ni var där ni var, istället för att vara hemma helt själv och man inte vet vad det e frågan om... Skönt att hon mår bättre nu! 😊

Tina sa...

Ja alltså undrar hur man själv skulle reagera...hysterisk å storbölande gissar jag sku ha varit..å såklart rädd! Bra det är oredntligt kollat nu då å bra igen!

Petra S-H sa...

Caziina: Ja, vet du man blir nog så skraj då man inte vet vad som kommer att hända. Kändes skönt att ha läkare i närheten.

Tina: Jag var nog på gränsen att bli hysterisk och satt nog och grät lite (så att inte Rimma såg), försökte kontrollera mig ör jag tänkte att om hon ser att jag gråter så kanske hon blir rädd själv.

Frida sa...

Men oj vilken pärs!! Tur att ni var där ni var och att allt gick så bra ändå. Kram

Petra S-H sa...

Frida: Ja säg det! Då något händer ens barn blir man nog så "paralyserad" så det var skönt att det fanns både läkare och sjuksköterskor på plats! =)