fredag 29 augusti 2014

Spring i benen -en nybörjarlöpares bekännelser

För det första så vill jag säga att jag inte springer (och för det andra så kan detta nog vara det längsta blogginlägget i bloggens historia). Jag är ju inte en sån där hurtbulle som springer. Jag är en soffpotatis. Jag tycker ju inte ens om att springa. 

Jag var den som alltid blev vald sist till alla idrottsgrenar i skolan. Jag hatar att tävla, att springa, att gå på gym, att jogga, att hoppa, att stöta kula, att sparka någon löjlig boll, att spela basket, att skrinna, att skida... Kommer inte på en enda gren som jag skulle ha gillat (ok, kanske sähly, men bara alldeles pikulite då). 

Då jag gick i sexan, sjuan och åttan så dansade jag. Först jazzdans och sen funk (tror jag det hette). En gång i veckan under läsåren. Med mycket varierande framgång. Jag har supervårt att lära mig stegen. De första gångerna går bra men sen blir det för jobbigt för mig och det fungerar helt enkelt inte.

Provade yoga tillsammans med Pia och Anna några gånger. Hängde med de två första gångerna sen faller jag av tåget och kommer inte på igen. Då jag väntade Rimma så försökte jag mig på gravidyoga och det var ok, där hängde tom jag med. Yoga är skönt men jag tycker det där med att passa tider och ta sig från hemmet är jobbigt. Samt pga A´s jobb så kan det gå två tre veckor i rad att jag inte slipper iväg =kommer verkligen inte på det där tåget längre. 

Förra sommaren så började jag försöka röra på mig lite mer med barnvagnen. Provade att springa med den några gånger. Då jag gjorde det så sprang jag alltså 200 meter. En vill ju inte dö i spåret heller! Sen gick jag en halv kilometer, sen sprang jag igen. Typ fyra lyktstolpar hade jag som mål men gav upp vid tre. 

Sen i vintras så fick jag för mig att prova springa en kall vinterdag. Sprang nog typ 800 meter och var riktigt nöjd med mig själv. Sen sprang jag en eller två gånger till och kom upp i en hel kilometer. Sen blev jag sjuk, barnen blev sjuka och A blev sjuk. Min squat challange som jag hade påbörjat och min ack så långa löparkarriär tog slut direkt. Var sjuk i över två månader och det sista jag tänkte på var att gå ut och röra på mig, det handlade om att klara vardagen.

Maj och början av juni var också lite så där sega. Var nog ut och gick med barnvagnen och någon gång själv på kvällen men inget mer. Sen så köpte jag en amelia och där fanns det en "testa din kondition" stycke som jag läste och tänkte att här kan jag ju haka på. Först skulle man springa Coopers test. Springa så långt och hårt man kan på 12 minuter. Ok, det testar jag. Så en kväll (27.6) då A skulle lägga barnen och sova så satt jag på runkeepern och stack iväg. Trodde jag skulle dö. På riktigt, vem fan vill springa?! Det var skitjobbigt och jag hade riktigt ärligt svårt att klara av de där 12 minuterna. 

Hur långt jag kom? 1,6 km. Så enligt det där testet så skulle jag hamna i den "sämsta gruppen". Vars mål var att om 8 veckor klara av att gå 10 km. Gå 10 km gör väl vem som helst när som helst tänkte jag. Grupp nummer två hade som mål att om 8 veckor kunna springa 5 km. Det kommer jag aldrig att klara tänkte jag. 
Men det lämnade ändå en tanke och gro i mig. Om jag skulle ta och göra något där emellan? Typ 3 km. 

Det fanns ett riktigt schema där, hur man skulle springa/gå olika dagar och hur länge. Orkade inte riktigt haka på det där så jag bara bestämde mig för att jag provspringer lite. 

9 juli så handlade jag på Prisma och gick förbi "billiga pocket böcker" hyllan. Martina Haag tänkte jag, hon e ju kul. Heja heja...jaha, vad handlar den här boken om då. Soffpotatis till löpare! Pris typ 4,99€. Satte ner den i kärran och fortsatte. 

Fredagen den 11 juli hade jag läst ut boken. Man har ju två barn så man sträckläser ingenting längre. Men vi råkade att vara på villan så jag hade boken i shortsfickan och tog upp den och läste en sida så fort jag hade chans. Samma dag jag fick den färdig så bara sprudlade det i mig. Jag K A N springa. Kan Martina så kan jag också. Hon började också från noll och nu springer hon marathon!!! Jag skall springa! NU!!

Så före maten så bestämde jag att jag springer från villan till änden av vägen och tillbaka. Visste att det inte var någon lång väg, men jag var bara tvungen att springa just precis då. Så jag for iväg som ett spjut (ni kan ju se det framför er ;) och sprang till slutet av vägen, rörde i ett träd (som jag så fint sett en löpare göra en gång vid Åbo slott...hon rörde i ett träd och så vände hon om och fortsatte springa åt samma håll som hon kom från) och sprang tillbaka. 0,99km säger Runkeepern då jag kommer tillbaka. Skit samma tänker jag, jag sprang ju och det kändes ok. 

Söndagen den 13 juli då vi kom hem från villan så gav jag mig ut i spåret här hemma. Vi bor ju precis bredvid ett. På villan så hade jag kollat att vårt Spotify konto är i skick (ingen hade loggat in på över ett år). Kollade att det gick att använda den i mobilen (utan att ha premium). Så jag gjorde ett nytt album och ladda ner musik som jag tänkte att jag kanske skulle kunna tänka mig att springa till. 
Satt på Runkeeper och Spotify och började springa. En riktigt lång uppförsbacke har vi ända till spåret men vad gör det då man har Kari Tapios Olen Suomalainen i öronen?! (Ja, jag har usel musiksmak...vänta bara så får ni höra....)

2,47 km kom jag denna gång på 19 minuter och 44 sekunder. Träffade en bekant som jag glatt hejade på, lite sådär: jamen här springer ju jag all the time! (Då jag kom hem tillbaka loggade jag in på FB och berättade att det var mig hon hade mött. Hon hade nog trott att det var typ en joggande kräfta annars). Utöver Olen Suomalainen så visade sig följande vara ypperliga springlåtar: Footloose, När vi gräver guld i USA, Mikä kesä? och Let me Entertain you. Kom hem och var riktigt nöjd med mig själv och bestämde att då jag sprungit 3 km utan att stanna så skall jag belöna mig med ett par nya skor. Man kan ju bara inte springa med 7 år gamla reafynd från Prisma. Dessutom så sa Martina att man skall belöna sig själv då man når upp till sina mål. Och hon vet ju vad hon pratar om!!!

Att springa med telefonen i handen går ju inte!!! Så jag bara MÅSTE ha en sådan där grej som man lägger runt armen. Åker till Gigantti och köper ett armband. 

Tisdagen 15 juli var jag i spåret igen. Det gick trögt den här gången. Musiken kändes tråkig och jävla Spotify låter ju inte en själv välja vilken låt man vill ha utan man måste höra med shuffle. Låtar: The winner takes it all (kände mig inte det minsta som en vinnare), Ketcup song (INTE bra att springa till), Heilutaan (ok, men bara ok), Maria (en låt som är mycket uppiggande då man cyklar och brukar vara upplyftande men inte denna dag), Som stormen av Sara Löfgren (ingen springlåt det här heller) och Sitä saa mitä tilaa (ja, det var ju jag själv som gav mig ut i spåret). 

Tiden landade på 22 minuter och 25 sekunder och 2,82 km. Nähä, inga nya skor här inte. 

Ungefär här så bestämmer jag mig för att jag kanske skulle behöva andra kläder också. Googlar, funderar och spekulerar.

Torsdagen 17 juli så far jag och barnen till min Mamma och jag tar med alla grejer, ifall jag skulle kunna springa en runda. Astor somnar jag jag drar på mina kläder och far iväg. Fredrik Furu sjunger om en Rosa elefant. Det är varmt! En rosa elefant...alltså vad sjunger han om egentligen? Fy faaan vad det är varmt. Uppförsbacke... Jag dör! Någon 80-tals hit spelas här. Minns att jag funderade på att ge upp men hade bestämt mig för att springa till min systers nybyggda hus och tillbaka. Och nej, inte in på gården utan bara till vägen som går mot deras hus, någon måtta får det väl vara.

Vamos a la playa spelar i mina öron, om jag ändå kunde få ligga på en beach. Känner hur svetten rinner. Undrar hur varmt exakt det är. Ah, nu kommer en vindpust. Svettigt här på landet. Baseballs - Hot´n cold, jävla skitlåt, varför har jag med den här? Närmar mig Mammas hus med snigelfart och någon musik som jag inte ens minns. 2,15 km och 16 minuter och 17 sekunder. 

Hur varmt det var? +26 grader, i skuggan! 

Fredagen den 18 juli så bestämmer jag och barnen oss för att shoppa i GW gallerian. Barnen får pyjamasar, kjolar, solbrillor och en massa sånt. På HM så sneglar jag mot sportkläderna. Styr vagnen ditåt. Plockar åt mig ett par byxor och styr vagnen mot provrummet. Kör in hela vagnen och provar ett par capri running pants i storlek s som sitter perfekt. Gör tummen up åt barnen och kör mot kassan. Sneglar lite mot sport avdelningen igen. Känner att jag ju nog måste ha en topp också, om jag har ett par byxor. Så jag norpar åt mig en rosa topp i storlek s och går iväg mot kassan. Tänker att jag inte vill satsa så mycket pengar på det här, för hey...jag springer ju inte. Eller hur det nu var?

Söndag 20 juli. A kommer äntligen hem och så fort barnen hoppat i säng så far jag iväg. Lägger på Spotify redan på gården. Klamydias Holvikirkko, ja det är bra att börja med den! Springer i den där jobbiga uppförsbacken. Stannar fort en gång då det tar i benen. Fortsätter. Holvikirkko tar slut, väntar ivrigt på nästa låt som...ALDRIG börjar. WTF??? Det står att det borde komma I will survive. Det hörs ingenting! Only available online eller något liknande står det. Fortsätter springa och tänker att det kanske bara är nåt fel på låten, nästa kommer nog. Men Spotify säger bara att det inte går. 

Börjar gå...tar av armbandet och svär för mig själv. Jävla Spotify! Radio nästa då alltså. Radio Rock är det första som kommer upp så det kör vi på. Går typ 200 meter och försöker få det att funka. Till sist gör det det och jag fortsätter. Inte en enda reklam behöver jag som tur lyssna på men gud var tråkigt med musik som man inte känner till. Springer liiite längre än jag brukar och hoppas på att slå det där 3 km. 

Stannar utanför dörren och stänger av Runkeepern. 2,95 km och 23 minuter och 34 sekunder. Nej, inga nya skor för mig inte! Och Spotify. Ja det fungerade hur bra som helst då jag kom hem. Surt!

Tisdag 22 juli. Så fort barnen somnat så drog jag på kläderna och for iväg. Idag skall jag klara 3 km. Det skall gå! Uppförsbacken går lättare än vanligt med Jari Sillanpääs Pariisi-Helsinki i hörlurarna. Sen kör vi lite Coldplay i nedförsbacken. Theme från Mission Inpossible på rakan. Tar mod till mig och springer uppför de där jobbiga backarna som jag tidigare sprungit runt. Möter ett par som jag mötte i förrgår också. Börjar fundera om man borde köpa lite mer löparkläder att varva med...man vill ju inte se likadan ut alla gånger. (Paret tänkte säkert: Titta där springer hon den där som inte kan springa som idag I G E N har på sig den där rosa toppen!!!)
Sen kommer Yö´s Rakkaus on lumivalkoinen. Här börjar det lite ta emot men har jag bestämt att jag skall springa 3 km så skall jag ju det. Tänker på belöningen. De nya skorna!
Jari Sillanpää...igen? Oi mai beibi tunnetkooo seeen? Det här måste vara den knäppaste låten på jorden. Och det värsta är att det finns en tecknad version av den och vissa tecken så bara måste man teckna. Undrar hur mycket mer kalorier man bränner när man springer och tecknar samtidigt???

Då jag springer hemåt så kommer Kari Tapios Olen Suomalainen och den gillar jag tydligen att springa till. Kommer nästan hem och konstaterar att jag inte kommer att ha 3 km fullt om jag springer genast hem. Så jag sprang vidare och sprang genom granngården och sen hem. 3,1 km Wuuuhuuuu! Tiden 23 minuter och 16 sekunder.
Här skall googlas löparskor!!!

Nya skor

Jag hade redan bestämt att vi skulle fara till My Sports och jag skulle köpa nya skor där men eftersom vi pyssligt var inne i stan så tog vi en sväng in till Sportia. Det blev köp där. Ett par Asics Gel-Pulse 6. Låter så där passligt sportigt. Försäljaren var dock mycket dryg. Himlade med ögonen och tittade runt sig hela tiden och verkade att vara såå mycket bättre än alla andra. Bara för det borde jag ha bytt ställe men eftersom man som barnfamilj inte alltid har möjligheten att fara runt till många ställen och titta så bestämde jag mig för att ta dessa. (och efteråt visade det sig att de kostade samma på My Sports...som tur ;)


Nya och gamla.


Får se då vad de går för?!

Testade nya skorna samma dag som de blev köpta. Ver helt enkelt tvungen att snabbtesta. Det gick trögt, S Å  T R Ö G T! Inte på grund av skorna utan för att jag gjort så mycket på så några dagar och min kropp är inte van. Det blev 2 kilometer och jag var nöjd med det.

Nästa mål då? 3,5 km hade jag tänkt. Och inte så att jag måste springa det nästa gång utan sen då det känns ok. Ingen panik med det. Små mål, små steg, i lugn och ro. Om jag tänker ha att springa ett marathon som nästa mål så kan det bra hända att jag lägger av med det här direkt.

Lördagen den 26 juli befinner vi oss i Solf. + 30 grader i skuggan säger mätaren. Jag går en sväng med Astor i vagnen och svetten bara rinner och det gör ont i mitt högra ben (gammal "jag var servitris i min ungdom-skada") och jag funderar seriöst på att ge mig ut på en riktigt kort liten runda. Jag har ju faktiskt nya skor.

Så jag byter om och ger mig iväg. Börjar med Coldplay, går väl sådär. Det är stekhett och jag måste helt enkelt ha en skruv lös för att ge mig ut i detta väder. Klamydias Vaasalaiset on homeperseitä ger mig dock en liten kick. Jag menar...vem vill vara en mögelrumpa? Fortsätter springa, möter folk. De tänker säkert att vad är det där för en idiot som gett sig ut i denna värme?! (I smyg så hoppas jag förstås att de tänker wow vilken brud som springer fast det är +30 i skuggan). Låten fortsätter och vi Vasabor sitter tydligen hemma och ser på Dallas och är allmänt tråkiga. Att sen nästa låt just är intromusiken till Dallas är ju lite roligt där mitt i svetten. Så jag hasar mig framåt och är innerligt glad att jag valde denna mycket korta lilla runda. Sista låten som spelas (och den som börjar då jag svänger in på gården) har jag ingen aning om. Svetten rinner och 1,5 km på 10 minuter och 59 sekunder känns riktigt bra. Att jag sen även får min bästa tid ;) är ju lite konstigt med tanke på att jag hasade mig fram.
Och foten, den klarade hur bra som helst av att springa men gjorde ont då jag gick. Så vi tackar bra skor för detta. Sprang ju på asfalt denna gång och det har inte känts ok tidigare men nu gick det bra.

Så nu har jag då alltså 9 stycken löparpass bakom mig. Kan man då kalla sig en löpare? Det jag kan säga är att jag några enstaka gånger känt av det där: så skönt! Troligtvis pga att jag inte dött i spåret eller svimmat eller spytt. Och så är jag nog lite nöjd över mig själv.
Så nu hoppas jag verkligen att jag vill fortsätta med det här. Jag vill få bättre hållning och bli starkare i benen. Jag har inga som helst muskler i mina ben och det är ett under att jag överhuvudtaget kan springa alls. Att gå på gym är dock inte min grej. Så just nu är det löpningen som får bygga på benen.

Måndagen 28 juli. A är hemma över dagen så man måste ju passa på. Ger mig iväg och det går bättre emellanåt, sämre emellanåt. Då jag kommit uppför backen får jag gå några steg innan jag börjar springa igen. Samma längs spåret. Blir omsprungen av en som inte svischar förbi utan springer ganska sakta och det känns helt ok. Jag menar, jag är ju van att bli omsprungen/skidad/cyklad men detta var i lagom takt så jag inte behövde känna mig som långsammast i världen.
Musiken...kommer knappt ihåg vad jag lyssnade på. Theme för mission impossible minns jag och Vonda Shepards Hooked on a Feeling ja just det och Fredrik Furus Vi lever på natten och någon ballad av Yö.

2,54 km och 18 min och 44 sek. Bästa tid för 2-4km trots att jag bokstavligen hasade mig fram och gick några steg då och då. Hade ont i vänder ben efteråt och trodde att jag skulle vara såå sjuk dagen efter men inte! =)

Funderar seriöst på att ta en powerwalk nästa gång istället för en löprunda. Bara för att.

 Fredagen 1 augusti. Var ute på en promenad med M.

Söndagen 3 augusti. Sprang jag 2 km på villan i värmen, igen. Tänkte dö av värmen.

Tisdagen 5 augusti bestämde jag mig för en intervall träning. 2 minuter gång och 2 minuter spring. Jari Sillanpää, Valvomo, När vi gräver guld i USA, Maria, Pettävällä jäällä, We no speak Americano, Honey honey, Vinegar, Baden-Baden... Konstigt hur bra man kommer ihåg låtar dagen efter då man kollar på sin playlist ;) Ni kanske inte är så intresserade av min usla musiksmak...och OM du faktiskt har läst hela detta inlägg enda hit så får du nog en guldstjärna. *tummen upp*
Hur det gick med intervallträningen? Sa AMEN varje gång rösten i telefonen sa att det gått två minuter. Gick så stenarna sprätte och svetten rann. Sprang upp och ner för backar och landade på 4,9 km. Sprang hem, åt lite och gick i duschen. Kändes bra. Kommer definitivt att göra igen. *tummen upp, igen*

Torsdagen 7 augusti efter en varm dag och ett ordentligt åskväder så tog jag motvilligt på skorna. Gick tre minuter och sprang tre. Orkade inte så länge och det tog emot. Att teckna Sillanpääs låtar är ju förstås lite kul. 2,8 km.


Så...nu vet ni min "stora" hemlighet ;)

4 kommentarer:

Tina sa...

Wow! Va impad jag blir! Såklart du ska kalla dej löpare nu, med all rätt! Vilken bra start å att du orka i värmen! Yeah, you go girl!

Jag är som du var innan då. Har alltid sagt att jag springer bara om det gäller livet!

Heja Petra! Å tack för att du ÄNTLIGEN kom ut med hemligheten. =)

Petra S-H sa...

Tack! Var nog ganska impad av mig själv att jag faktiskt började på med något som jag aldrig gjort förr och rent utsagt avskytt! Martina Haags bok hjälpte nog mycket på färden, om man vill ha inspiration så skall man definitivt läsa den.

Hade länge tänkt avslöja den men nu kände jag att det var läge, trots att jag inte springer just nu (vågar inte och har inga skor för detta väder heller) men vi har köpt hem en ny mackapär som används flitigt istället...mer om den i ett annat inlägg =)

Linda (kusinen) sa...

Du är så jävla duktig!! Och jag är så himla stolt över dig! Vi får köra på du och jag (har en väldig svacka just nu)
Och sen bokar vi en resa någonstans och springer något lopp eller åker på träningsresa!
:-D
Puss min fina kusin!

Petra S-H sa...

Haha, tack! Jag har också svacka just nu (mörkt och kallt och klottigt ute!!!), men nästa vår/sommar så tänkte jag försöka komma igång igen. Jag har varit så grymt taggad på att fara någonstans på någon träningsresa (som typ amelia-tidningen ordnar)...vi får fundera vidare på detta =D TÄNK om man någon gång skulle kunna springa ens ett halvt marathon lopp!!! Det du!!!